22 mars
Jag väntar på att livet ska börja, för det här suger. Starten går nästa onsdag. Två veckor i New York med mina bästa, underbarare än så blir det inte. Sen flytt till egen lägenhet, Abonneringar, semester och siktet inställt på att hamna där jag siktar efter nyår.
Jag är trött på den här jävla skiten, jag har redan två föräldrar och jag behöver inte två till. Jag ber sällan om råd och frågar jag inte efter dem betyder det att jag inte behöver dom. Dessutom har jag tillräckligt mycket innanför pannbenet för att räkna ut det själv. Bara för att något är bäst på sikt betyder inte det att jag VILL ha det som är bäst på sikt. Jag vill ha det NU , endast av den enkla anledningen att jag VILL.
Tredje mars
Har blivit vrålförkyld. Igen. Väcktes imorse av jobbtelefonen, och jag svarade som om jag hade en igelkott i halsen. Vilket jag i och för sig har.
Ser sjukt mycket fram emot nästa vecka, äntligen! Jag har hittat någonting jag verkligen brinner för, tror jag. Mitt intresse växer ju mer jag lär mig och ju mer jag lär mig desto mer vill jag veta. Jag ser mig själv i andra miljöer i framtiden, mer uppklätt, mer propert, mer proffesionellt. Hur vet man säkert vad som är ens egen innersta vilja snarare än andras förväntningar på en? Vill jag verkligen, eller tror jag bara att jag vill för att jag har alla möjligheter i världen att faktsikt förverkliga det här?
Jag längtar så jävla mycket till sista mars, då jag ÄNTLIGEN för krama om emma och Malin på samma gång. skratta och gråta tillsammans igen. Prata om allt och inget, om allt som varit och allt som kommer. Mycket jobb fokuserar känslorna på annat, men när känslorna rinenr över mig, när jag blir arg, ledsen, orolig, rädd, glad, exhalterad, lycklig eller fundersam, saknar jag er så det gör ont. Äntligen är det inte så långt kvar tills jag får krama er igen. Att flyga till New York, en helt främmande stad i ett land jag aldrig tidigare besökt, längre från hemma än jag någonsin varit, kommer vara som att komma hem.
